Twitter

Ett veritabelt mysterium     20/3 2020

Varen hälsade!

Vad som aldrig upphör att förvåna mig och säkerligen mången övrig användare av rubrikens förnämliga medium, är den brist på enkel, traditionsförankrad hövlighet som ofta uppträder i form av bondsk tröghet eller ren passivitet.

Här åsyftas främst de icke-följare man upptäcker i tweet-flödet, vilka i allmänintressets namn har något värt att kommentera och vidarebefordra, men som uppmärksamhet och uppskattning till trots aldrig gör sig besväret att besöka ens konto för att replikera eller på något litet vis återgälda vänligheten.

Detta är enligt mitt förmenande ett oskick som förtjänar att klandras, då det icke blott vittnar om en till intet gagnande nonchalans, men även hämmar den spontana informationsspridning som utförs i den fria och faktaunderbyggda underrättelsens tjänst av dem som lägger vikten vid en ocensurerad nyhetsförmedling till största möjliga antal sympatisörer.

Där responsen alltid uteblir är det lätt att välja bort det aktuella kontot genom att fortsättningsvis ignorera det samma - en åtgärd vilken står envar fritt att tolka som ett uttryck för inbilskhet och egenkärlek, men som icke desto mindre hör till den mänskliga naturen.

Nu är det viktigare än någonsin att hålla samman och utöka våra led med nya, tillförlitliga bekantskaper, varför ovan nämnda kutymbrist vingklipper den kamratliga kommunikation och signifikanta förmedling som eljest kunnat komma till stånd.

Aftonens predikan avslutas med en ur det broderliga hjärtat utsprungen förhoppning att mina värderade vänner och vapendragare må åtföljas av ett friskt lynne, god hälsa och en framtidstro som tidens oro, ävlan och motgångar icke förmår överskugga.

Guds hägn och värn, min älskade församling!

Eder med stor tacksamhet,

Andreas W ;)

Eder ödmjuke tjänare bidar sin tid ;)

Till mina käcka kamrater :)

VÖRDADE VÄNNER,

kära församling! 😀👍

I afton vill jag ge en ur hjärtat sprungen hyllning till mina innerligt estimerade meningsfränder å vårt livligt frekventerade Twitter.

Det är med oförställd glädje och tacksamhet jag omnämner den i livets alla skiftningar lika avväpnande, lojale och välvilligt inställde Blås-Per, vilken under en längre tid varit min trofaste vapendragare och okynnige favoritmannekäng.

Länge leve denne genomhygglige och oförfärade hedersknyffel!

Vidare har vi den klämmiga, humoristiskt improvisationsbegåvade och av det klara, rena förnuftet välsignade Ozzy, utan vars kamratliga förståelse och ungdomliga hängivenhet min ringa gärning å ovan nämnda forum för den fria tanken, varit betydligt blygsammare. En av våra främsta sockenbor!

La BROMAN! Vad kan man väl skalda som gör denna ledande auktoritet och inspirationskälla rättvisa? En valkyria av rang!

Hennes okuvliga passion för den fria åsiktsförmedlingen och det av tidens dårskaper ogrumlade intellektet i kombination med en sund ödmjukhet, sällsport tålamod och tankeskärpa, har gjort henne till en välrenommerad och livligt retweetad lagkamrat.

Fröken Monica!

Bredängs Brigitte Bardot och elyseiska kåsös, i vars älskvärda sällskap jag  understundom frukosterar på distans :)

Ett veritabelt nöje att kommunicera med denna rosenskimrande Aurora, vars apparanser och själsläggning kännetecknas av den eviga ungdomens obetvingliga livsglädje!

Utterström!

Bror Utter, för höge fan! Hans stoiska lugn och fördragsamhet med undertecknad stolle, förtjänar en rejäl eloge.

I likhet med ovan nämnda Ozzy, äger vår estimerade kamrat en berömvärd improvisationsförmåga, vilken med bistånd av ett tålamod som utan tvekan kan jämföras med baronessan Bromans, vid ett flertal tillfällen förskonat mig från en blockering :)

Karl Ohlsson!

Plötsligt knackade han på dörren och aviserade sin ankomst på ett både tilltalande och förtroendeingivande sätt, vilket strax gjorde honom till en välkommen gäst och självklar medlem i vår dynamiska lilla församling.

En berikande bekantskap med chosefri omedelbarhet som förtecken.

Torsten Bengtsson får ett hederomnämnande för att han, trots fog därtill, avstått från att be mig dra åt helvete ;)

Petronius - min vördade kollega academicus och versatile väpnare!

Du grekiske gud i människohamn! Snille och smak är dina adelsmärken.

En verserad vän, vilken städse väcker anklang och vars Twittergärning utmärkes av en allmänmänsklig välvilja, skrudad i de klassiska kardinalsdygdernas koncilianta klädnad.

Sist men allt annat än minst, min nyfunne vän, den formaliter fabulöst fängslande Mr Flexo - ett sällskap jag med uppsluppenhet å det livligaste välkomnar.

En prononcerad priffe med patos och en hjärtekrossare med glimten i den hypnotiska blicken ;)

Givetvis finns ett femtiotal övriga, vilka onekligen förtjänar omnämnas, men då jag inte har för avsikt att lägga mig i själatåget riktigt ännu, håller jag inte för otroligt att dessa kan komma att uppmärksammas vid senare tillfälle.

Ett varmt och otvunget tack till alla som förgyller och förljuvar min tillvaro! Gud give att jag får behålla er alla.

Er Andreas.

Den apostoliska trosbekännelsen

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tro ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Amen.

 

Mina goda, oförgätliga vänner!

Tag dessa rader till er och låten pränta dem i edra hjärtan.

Andreas.❤

Givandets glädje

Kära församling, varen hälsade i denna sena timma!

Min avsikt är att pränta något om den känsla av välbefinnande, vilken naturligtvis icke skall förväxlas med självgodhet, den goda altruistiska gesten genererar!

I tider då alltfler uppmärksammar den forna välfärdsstatens successiva demontering och än fler tvingas erfara den, kan det vara på sin plats att erinra oss Jesu uppmaning att bemöta vår nästa såsom vi själva skulle vilja bli bemötta i den stund nöden gör sig påmind.

Livet är kapriciöst och intet är beståndande - ej heller finnes några garantier för vårt eget fortsatta välstånd, varför det nu mer än någonsin är aktuellt att värdesätta det goda som kommit oss till fromma och i all enkelhet och utan vidare åthävor dela med oss till den behövande medvandrare som råkar komma i vår väg.

Hur mycket vi än må ömka och beskärma oss över de icke sällan djupt beklagansvärda existenser, vilka i bettleriets sjaskiga tjänst frivilligt eller genom tvång sökt sig till våra breddgrader för försörjning, är det icke dessa jag åsyftar, då de som väljer att understödja det importerade tiggeriet också upprätthåller detsamma medelst den kontraproduktiva givargesten.

Det synes mig fastmer angeläget att främst värna om våra egna nödställda, där icke minst ålderspensionärer tvingats företräda en extra utsatt grupp i ett samhälle som kommit att präglas av proglobalisternas selektiva uppvisningshumanitet, där ett överflöd förlänas den vinningslystne migranten medan den årbräckte skatteslaven nödgas överleva under knappa omständigheter.

Det är en sann glädje att notera att många av de kära vänner vilkas bekantskap jag stiftat online, uppmärksammat de äldres armod och liksom jag ser det som en självklarhet att tillfälligt bispringa just den där pensionären i kassakön som förtvivlat fingrar efter den slant som fattas, trots att vi i förstone i vår otålighet och tidsbrist törhända må önska vederbörande stoppkloss all fanders väg :)

Gud prövar oss oavbrutet, så gör vad rätt är och gör det med glädje!

Avslutningsvis vill jag, enligt nyligen avgivet löfte, omnämna min vapenbroder @QuestionMan18 vilken liksom undertecknad härjar å den förnämliga plattform som kallas Twitter.

Med vederbörlig respekt och glimten i ögat,

eder Andreas.

 

Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer.

A la bonneheure, mitt fåtaliga sällskap!

Känner sig ingen manad att föra något diskussionsämne på tal, får jag väl själv initiera till en monolog.

Sociala medier är ett utmärkt sätt att umgås, men den som känner sig manad läsa något som inte ryms i en tweet eller ordinär svarsreplik, är alltid hjärtligt välkommen att ta del av mitt innehåll.

Mina tankar går till en kär vän, en dam vars hemvist och nationalitet vi kan lämna därhän, men som genom det levnadsöde hon anförtrott, gripit mig och fått mig att reflektera över de biologiska och sociala mekanismer som möjliggör mentalt slaveri genom den förrädiska kombinationen av överdriven konsensuspraxis och föreställningen om den traditionella högeffektiva husmoderrollens självutplånande beskaffenhet.

Vad jag fått mig berättat är en turbulent sammanfattning av femtiosju års äktenskapliga prövningar av sådan allvarlig karaktär att min goda väns liv och hälsa hotats och alltjämt hotas av en make med disposition för psykopati, vilken på goda grunder borde ha omhändertagits redan då han begick ett försök att strypa sin höggravida hustru.

Den långvariga misshandel den ödmjuka själen underkastats, då hon efter en mycket svår arbetsplatsolycka fått sin rörelseförmåga starkt nedsatt, ger bekräftelse på hur den förnuftsvidriga ondskan och impulsstyrda driften att utöva total kontroll över en försvarslös individ, genom konflikträdda och undfallande familjemedlemmar tillåtits fortskrida och därmed förvärras då allt motstånd uteblivit.

En möjlighet att bryta sig loss ur detta helvetiska scenario uppenbarades genom min plågade väns närvaro på Twitter, då hon följde mig och vi småningom blev förtrogna. Vad jag kom att röna om den psykiska och fysiska misshandel hon utsattes för, förfärade mig och det blev min främsta uppgift att söka ge henne allt stöd jag kunde förmedla.

Efter tre år har den ädla och obegripligt nog alls icke slagna damen lyckats undslippa sin vedersakare, först genom polisingripande och vidaretransport till skyddat boende med möjlighet att konsultera goda professionella krafter, följt av en utdragen process med besöksförbud, skilsmässoförhandlingar, olaga hot och intriger samt väntan på domslut. Till sist kan nämnas att hon nu vistas i sitt hem med kameraövervakning, men utan att låsas in på sitt rum eller bindas fast i TV-soffan av den galning som förpestat hennes liv och bestulit henne på såväl mänsklig värdighet som vänner och umgängeskrets.

Det finns alltid hopp så länge vi hjälps åt och stöttar varandra i sann kristen anda!

Den som önskar höra mer om min väns öde, är välkommen att lämna en kommentar. Min avsikt i afton har varit att erinra om det skräckvälde som med eller utan omgivningens vetskap kan utspelas inom hemmets väggar och icke så lite påminner om den terror som nu dominerar alltfler miljöer i vårt en gång så välordnade land. 

Att tiga är att ge sitt samtycke och därigenom göra sig medskyldig.

Er Andreas.

❤ Konversationssalongen öppen!❤

Kära församling,

enligt mitt förmenande finns det redan ett oräkneligt antal bloggar som uteslutande fokuseras på den icke sällan självcentrerade innehavaren och jag hyser ingen medveten avsikt att sälla mig till den blaserade skaran.

Min tanke är att initiera till samtal kring ett presenterat ämne och föra en konstruktiv dialog kring detta.

På så sätt skapar vi något tillsammans - fan så pretentiöst, inte sant?

Andreas :)

 

 

Som ett komplement till ovanstående reflektion kan man tänka sig att föra ett samtal kring vikten av att bevara vår egen kulturs seder och bruk, där en icke ringa del härstammar från det gamla bondesamhället, överförda till samtidens svenska levnadsförhållanden.

Att åskådliggöra vårt gemensamma arv och bevara de nationella referenser vilka formar vår inhemska identitet, kan bilda en god motvikt till vårt lands orättrådiga förvaltare och deras oblyga försök att förringa och desavouera de samhälleliga värden och den moraluppfattning vi betraktar som vår fasta förankring i tillvaron.

Allt levande har sina rötter - så ock det svenska folket!

Varsågoda att lämna en kommentar :)

@mmsoxford

@lordloveth

 

 

Aftonens predikotext ;)

Kära församling - ädle besökare!

Det som sysselsätter tanken denna stilla tisdagsnatt är det digra dilemmat på vad sätt vi kan verka för att gynna premisserna för ett drägligare samhällsklimat, samt vilka vapen som står den mer fredligt sinnade medborgaren till buds i en värld som visar tydliga symptom på att sjunka allt djupare ned i ett psykotiskt sjukdomstillstånd.

Ett klassiskt försvarsinstrument och en tillförlitlig säkerhetsventil finner vi genom att begagna oss av humorn, satiren och travestin för att åskådliggöra den lede fiendens otaliga tillkortakommanden, moraliska funktionsnedsättning och empatiska handikapp, där ena halvan av befolkningen åtnjuter en rik uppsättning privilegier där de dispenserats från alla skyldigheter och krav på rimliga motprestationer, medan den andra halvan plågas av allhanda slag av restriktioner, anklagelser, pålagor, skrämseltaktik och bestraffningar.

Vi lever i en tid då alla kommunikationsmetoder står till vårt förfogande - icke minst de sociala plattformar där vi med förkärlek tillbringar de stunder vi har till övers. Mitt råd är därför att inte spara på krutet då det handlar om att söka leda våra motståndares lögner i bevis, gärna med hänvisning till trovärdiga källor, men främst genom vår övertygelse att svenska folkets nedärvda förnuftskänsla och sinne för logiska konklusioner och rationella beslut alltjämt utgör vårt adelsmärke och ledstjärna.

Till yttermera visso verkar ock kärleken till den fria tanken, den berikande  bildningen, sanningen samt den goda smaken till vår fördel, då de rödimpregnerade antagonister vi tvingats bemöta icke sällan bevisat den diametrala motsatsen och ådagalagt en perverterad förkärlek till att vältra sig i det träck det försåtligt moraldränerade Europas potentater påtvingat befolkningen.

Ergo, mina själsfränder - vi skall kämpa till sista andetaget för att säkra en sundare framtid för efterkommande släkten, men vi skall icke hemfalla åt den proglobalistiska och garanterat humorbefriade vänsterns vulgariteter och obscena estetik, utan fastmer betänka det ansvar våra föregångare överlämnat i våra händer, ty kan envar av oss blott initiera en enda av våra belackare att stanna upp och revidera sitt ställningstagande och kanske till och med ställa sig villig att etablera en konstruktiv dialog, har vi ock vunnit en lagerkrans.

Ut på slagfältet och dräp dem djävlarne, metaforiskt talat, men gör det med den stil som förväntas av en redligt sinnad och civiliserad medborgare, vilken höjer sitt konjaksglas i stridens larm för att verbalt och stilistiskt tillintetgöra sin vedersakare, rättar till slipsen och går segrande ur tvekampen!

Snille och smak! 

Svordomarna på rätt plats ;)

Er i kongenialitet förbundne,

Andreas.

En interaktiv blogg för utbyte av tankar kring vår samtid

och de formativa skeenden som skapar vår framtid.

Låt oss hålla den svenska konversationskonsten levande!

Det går bra att använda sig av mejladressen för den som så önskar.

Vänskapen äger vad kärleken ofta saknar, nämligen visshet och förtroende. August Blanche.

Amor vincit omnia.

Andreas, semper idem.

Kära församling,

med referens till den trovärdiga nyhetsbloggen Petterssons gör skillnad, kan man blott med en resignerad suck konstatera att det nya året eskorteras av samma helveteslarm som ledde det gamla under armen - något icke minst Kristianstadsborna tvingades erfara, då aftonens pyrotekniska pandemonium och vertikalt riktade föreställning genomfördes för fjärde kvällen i rad.

Vi som är lite äldre minns med visst vemod hur man om nyårsaftnarna såg fram emot de färgsprakande ljuskaskader som illuminerade natthimlen vid gränsövergången mellan december och januari. Tack vare den omtänksamma regimens statskonstnärliga kullbytteringar och anslag, finner vi det numer för gott att hålla oss inomhus vid denna tid, alldenstund de projektiler som avfyras icke riktas mot skyn utan fastmer mot levande mål, av vilka ordningsmaktens utövare synes utgöra de huvudsakliga träffpunkterna.

Nu är det mänskliga psyket hos de individer som disponerats för nedsatta empatiska och moraliska förmågor så konstruerat att ju mer statens auktoriteter och potentiella brottsoffer kapitulerar inför den djupt oroväckande våldsutveckling vi nu röner, desto mer stegras och intensifieras förbrytarnas attacker mot civilsamhället.

Var redlig och välunderrättad medborgare har under en längre tid ställt sig den följdriktiga frågan vad som egentligen krävs för att polisen vidtar adekvata motåtgärder för att stävja det moraliskt nedbrytande tillstånd som snart är allestädes förhärskande och förvandlar våra tätorter till oigenkännlighet.

Den bittra sanningen framträder, med härledning av makthavarnas avsiktliga undfallenhet och handlingsförlamning, med pregnans och vi tvingas dra slutsatsen att svaret på ovan nämnda fråga de facto är - ingenting!

Det är inte min vilja att beröva någon modet under de första skälvande timmarna av anno domine 2020, men för att hantera det formativa skeende vi nu upplever måste vi erkänna att läget är allvarligt nedslående, snarare än att inbilla oss att det mesta kommer att ordna sig på sikt, utan någon större ansträngning från den enskilde medborgaren.

Alla drar vi vårt strå till stacken och samhällsbygget, var och en utifrån den egna förmågan och vart litet bidrag räknas. Det är många som brinner för att deltaga i demonstrationer, organisera och positionera sig på de så kallade barrikaderna, medan andra strävar mer i det tysta genom samtal med vänner och bekanta, där tips om pålitliga alternativa nyhetsplattformar förmedlas, eller via sociala medier där vi går i härnad mot den destruktiva politik som förvandlat den forna välfärdsstaten till ett alltmer instabilt och dysfunktionellt land, präglat av en våldskriminalitet som tidigare varit oss främmande.

Vilka slags kompetenser vi än besitter bildar vi tillsammans den opposition som erinrar de avtrubbade potentaterna och deras beklagansvärda medlöpare att det hunsade och jantelagskuvade svenska folket nu sakteliga håller på att vakna från den långvariga letargi som hållit det fogligt och nedsövt. Den nya medvetenheten har vi icke minst våra samhällsdugliga invandrade svenskar att tacka för, vilka tillfört nytt friskt blod i den avtynande Moder Sveas tunna ådror.

"L état c est moi" lär den franske kungen Ludvig XIV ha uttalat.

Jag vågar dock påstå att Staten - det är vi!

Eder Andreas :)

 

God afton, ärade besökare!

Klockan närmar sig 23:00 denna annandag och det är min förhoppning att alla  funnit frid och glädje under julhelgen.

Själv har jag privilegiet att helt styra min lediga tid utan att bindas av decembermånadens ofta tyngande sociala förpliktelser, där umgänget inte alltid överensstämmer med ens egna önskemål.

Törhända en och annan av er tvingats närvara vid en släktmiddag ni helst velat undvika, men fallit till föga för hustruns eller makens erinran om att det skulle se illa ut att utebli.

Min nuvarande vänskapskrets är inte större än att den med lätthet låter sig hanteras, och som kamraterna känner den glättige gamle enstöringen, tar de icke illa vid sig om han någon gång avböjer en vänligt sinnad invitation.

Ungkarlslivets fördelar överträffar de få nackdelar som kan dyka upp och då valda delar av familjen funnit det för gott att ta avstånd från en hängiven motståndare till dagens destruktiva statskonst, där den alltjämt jantelagskuvade svensken förväntas hålla tand för tunga och finna sig i stort sett vad fan som helst, behöver jag näppeligen befara några tröttsamma sittningar vid deras middagsbord eller skåla med hycklare.

Berätta gärna hur ni själva upplever konflikten mellan ert politiska ställningstagande, såframt ni klargjort huruvida ni sällar er till de gränslösa globalisternas fåvitska skara, eller om ni anammat de nationalistiska strömningar som ger uttryck för de europeiska folkens protester, och de kontroverser som eventuellt uppstår vid mötet med släktingar som hyser diametralt motsatta åsikter.

Har ni bittra erfarenheter av familjer som delats i olika läger till följd av den orimliga samhällssituation den nya världsordningen pådyvlat Europa och som dominerar det alternativa nyhetsutbudet, är ni välkomna att dela med er.

Den klassiska kutymen klargör det olämpliga i att föra politiska spörsmål på tal vid en sammankomst och denna ledstjärna skall icke förkastas. Emellertid har vi nu nått en punkt då allt handlar om den statskonst som förs, varför det kan ställa sig nog så komplicerat att lyckas navigera i dessa förrädiska farvatten utan att segla skutan i sank.

Inom denna konversationssalongs vänliga väggar står det dock var och en fritt att yppa vad som tynger sinnet, utan att riskera reprimander och sanktioner - åtminstone från värden sida :)

Eder Andreas.  

 

EMPATINS BETYDELSE FÖR VÅRT VÄLBEFINNANDE

I en tid då alltfler upplever en stegrande frustration och vilsenhet i en föränderlig värld där marken tycks rämna under våra fötter, kan det vara en god idé att påminna oss om de bestående värden livet erbjuder.

Att finnas till hands, att hjälpa, stötta och uppmuntra våra medpassagerare under vår levnads resa, är en essentiell del av vad som gör livet meningsfullt och skänker styrka och välbefinnande för de flesta normalt fungerande varelser, vilka mänskliga svagheter och laster till trots, ändock oftast styrs av viljan att handla rätt och värna om det skyddslösa.

Denna, låt oss för enkelhetens skull kalla den, arvkristna kvalitet, är vad som skiljer oss från de fanatiska vanföreställningar som icke sällan kommer till uttryck inom den våldsförhärligande religion vars primitivt sinnade och anakronistiskt vidskepliga utövare ägnar sig åt ett förvridet slag av rättfärdigat maktutövande som antas berättiga dem att utföra de mest bestialiska illgärningar i enlighet med vad deras trossystem dikterar.

Inom den rabiata och teokratiskt inriktade religion som ges allt större tolkningsutrymme inom media, gör vi klokt att hålla i minnet att de koranförslavade fanatikernas främsta mål och mening med sin jordevandring är att åsamka största möjliga skada för allt levande, medan islamismens diametrala motsats, kristendomen, manar oss att följa i Frälsarens spår och vinnlägga oss om att leva i enlighet med hans kärleksbudskap till mänskligheten, samt visa saktmod och barmhärtighet. 

Mina avslutningsord i denna natt lyder:

Låt er inte förledas av falska förkunnare, utan lär frimodigt känna vår Herre, Jesus Kristus, ty detta är det bästa och mest välmenta råd jag kan förmedla till mina vänner.

Bär så i tanken att man alls icke måste vara stel och tråkig för att man lägger sitt liv i människosonens händer. Det gäller bara att sålla agnarna från vetet, leva och roa sig med lite reson och inte falla för denna världens oräkneliga och själsdödande nöjen. Enligt mitt ödmjuka förmenande kan såväl Svenska Kyrkans orättfärdiga potentater som de självgoda frireligiösa samfundens hysteriker fara åt fanders.

Gör vad rätt och riktigt är och må väl, kära församling!

Eder Andreas ;)